Behandling av koccidios hos gris

Koccidios är ett allvarligt hot mot tarmhälsan hos grisar. Koccidios orsakad av Cystoisospora suis är särskilt utbredd hos smågrisar, i själva verket är det den vanligaste orsaken till diarré hos smågrisar som är 6-15 dagar gamla. Eimeria spp. Kan också spela roll, men är vanligare bland vuxna grisar. 

Överförsel av kocciodis 

Att förstå hur koccidios smittar är viktigt för att begränsa spridningen i stallet. Koccidier har en fekal-oral smittväg; tjockväggiga oocystor finns i avföringen hos infekterade djur och upptas sedan oralt. Vissa oocystor kommer från suggan, men majoriteten av oocystor i miljön kommer från andra smågrisar. 

Koccidiosens mycket smittsamma karaktär beror till stor del på egenskaperna hos oocystorna. Även om oocystor inte är smittsamma precis när de kommer ut i avföringen, så blir de det inom cirka tolv timmar. Dessa oocystor kan intas av andra smågrisar omedelbart eller så kan de förbli i miljön under långa perioder, infektera nya smågrisar och upprätthålla sjukdomscykeln. 

När de väl har intagits kan oocystorna snabbt ge upphov till en ny infektion. En nysmittad gris kan börja utskilja oocystor på så lite som fem dagar, vilket leder till snabb spridning av koccidios bland kullen. 

Effekter av koccidios 

Cystoisospora suis förekommer oftast hos 5 till 15 dagar gamla smågrisar, och den kulminerar vid 7-10 dagars ålder. Drabbade smågrisar har degig eller vattnig diarré som kan variera i färg från vit till gul. Koccidial diarré har ofta en dålig lukt. De drabbade smågrisarna går inte upp i vikt eftersom de inte kan ta upp näring från tarmen. Uttorkning, slöhet och kräkningar kan också förekomma. 

Dödligheten i okomplicerad koccidios är vanligtvis låg, men kan öka med samtidig infektion med E. coli eller rotavirus. Men även lindriga eller subkliniska infektioner kan få betydande konsekvenser för drabbade smågrisar. Koccidios leder till nedsatt tarmhälsa, vilket minskar mängden näringsämnen som grisar kan ta upp genom sina tarmar. Detta resulterar i lägre tillväxthastigheter, dåligt foderutnyttjande och lägre avvänjningsvikter. Dessutom måste drabbade grisar ofta slaktas i högre ålder, vilket ökar deras foderkonsumtion och foderkostnader. 

Diagnos och behandling 

Koccidios diagnostiseras vanligtvis genom mikroskopisk undersökning av avföringen. I vissa fall kan den även diagnostiseras vid obduktion, baserat på förekomsten av förtjockade tarmar med nekrotiserande enterit. Specialiserade diagnostiska tester, såsom antigen ELISA-tester och PCR-tester, finns också tillgängliga. 

De flesta veterinärer rekommenderar att förebygga koccidios hos smågrisar med toltrazuril. En enda behandling med toltrazuril kan minska förekomsten av diarré, minska utsöndringen av oocystor i miljön samt främja tillväxten hos drabbade smågrisar. 

Förebygg koccidios 

Effektiv behandling av koccidios bygger på två principer: hygien och förebyggande behandling av alla grisar. 

Hygien är avgörande för att minska miljöföroreningarna i stallar. Stallar bör desinficeras med ånga eller godkända desinfektionsmedel då enbart dessa metoder kommer att avdöda de tåliga oocystorna i miljön. Inre infektionsskydd som byte av skor och andra smittsamma föremål kan också vara viktigt för att minska spridningen av koccidios. 

Dessutom bör alla smågrisar i besättningar där koccidios förekommer behandlas. Eftersom infekterade smågrisar släpper ut stora mängder oocystor i miljön, gör det att denna infektion snabbt sprids genom en besättning. Behandling av alla smågrisar minimerar antalet grisar som utsöndrar oocystor, vilket minskar infektionsnivån i grisstallen. 

Slutsats 

Koccidios är en tarmparasit med allvarliga effekter, även hos smågrisar med subklinisk infektion. Sjukdomen gör smågrisar mer mottagliga för andra gastrointestinala sjukdomar och minimerar produktiviteten. Effektiva kontrollstrategier och behandlingar behövs för att hålla spridningen nere.